Jag tänker mycket på demokrati.

När jag tänker på det samhälle jag lever i, Sverige, som jag är en del av, som jag har en del av ansvaret att bygga vidare på, så tänker jag att det är ett mycket bidragsberoende samhälle. Det kräver sina medborgare. Det kräver medborgarens röst. Inte bara vid val och omröstningar. Det kräver erfarenhetens röst, inlevelsens röst och den kritiska bildningens röst. I ett demokratiskt samhällsbygge måste politiken ge alla samhälleliga verksamheter denna möjlighet att bidra med sin vetskap och kunskap, sin erfarenhet och sina kritiska frågeställningar.

Att vara bildkonstnär har för mig alltid varit intimt förknippat med en samhällelighet; genom att vara så bra konstnär som jag kan, vill jag bidra till att bygga ett samhälle som vill vara ett samhälle för människorna. Inte genom att göra en viss sorts bilder och gestaltningar, utan genom att försöka fördjupa mig i och förmedla vår mänskliga förmåga att ställa både enkla och obesvarbara frågor.

Det är med hjälp av vår språkförmåga vi ställer frågor. Och med vår språkförmåga organiserar vi, systematiskt och metodiskt, samlar in, klassificerar, gör observationer och experiment, tolkar och analyserar. Förklarar för att försöka förutsäga, klarlägger mönster för att förstå. Vi sorterar i allmänbegrepp och definitioner, formulerar resultat och drar generella slutsatser. Vetskap och kunskap. Vår möjliga vilja att veta hur världen är gjord, vad livet är, för oss själva och för varandra. Språket är vad vi har att tillgå för att försöka skapa sammanhang och begriplighet. Vår förmåga till språk är medfödd och språkligheten i oss äger rum, beredd att manifestera sig, utvidga sig åt alla håll och på så sätt, i utvidgningarna, även göra konst, i den mån vi ger den plats. Konsten är i allt detta en språklig kunskapskälla med vitt förgrenade källsprång som också bryter fram bortom orden och begreppen. I och med det konsten kan gestalta, kan vi leva oss in i varandras liv och villkor.

Konsten är helt enkelt en utvidgningsbar del av denna språkförmåga, den som lingvisterna kallar vårt naturliga språk, och i denna sin språklighet är konsten en allmänmänsklig tillhörighet, ett existentiellt verktyg för mellanmänsklig kommunikation.

I vårt samhälle kan man ha konsten som yrke. Jag har haft det i nästan 25 år. Men konsten är inget yrke i sig själv lika lite som det språk vi talar och skriver är det. Det talade och, i sin utvidgning, skrivna språket är ett verktyg, användbart inom alla tänkbara områden, yrkesmässiga och andra. På samma sätt är även konsten alltid ett instrument för något.

Vår uppgift blir i detta att bestämma oss för vilket slags intsrument vi vill att konsten ska vara. Det är en grannlaga uppgift. Konsten har pågått så länge som människan har haft språk och genom alla tider har den använts så som människorna har bestämt. Hur det gestaltar sig, vad konsten kallas och hur utrymmet som tillerkänns konsten tar form, är avhängigt omgivningens synsätt och inställning till den. Av sig själv finns inte konsten och på det sättet är den fullkomligt illojal, precis som kreativiteten. Båda är ytterst potenta och parningsvilliga med vilka tankeyttringar som helst. Det gör också konsten till en så möjlig spegling av oss själva och våra mellanmänskliga förehavanden. Det är därför vi hela tiden måste vara beredda att hantera både dess möjligheter och dess illojalitet. Och bestämma oss för vad vi ska ha den till.

På vilket sätt ska vi då sätta samman dessa olika komponenter: språk, konst, samhälle och demokrati?

Som jag ser det kan konsten vara ett mycket dugligt instrument i ett samhälle som vill utveckla och förstärka demokrati. Men den kan bara stötta demokratin i kraft av sin språklighet, som företeelse och fenomen. Den måste tillerkännas ett verkligt oberoende handlingsutrymme för att kunna verka fritt. Om den fråntas sin autonomi, om den målstyrs och villkoras så upphör den att vara ett demokratiskt verktyg. Utan en avgörande självständighet blir konsten ett instrument för något annat.

I demokratiutredningens slutbetänkande, (En uthållig demokrati, SOU 2000:1) skriver utredaren Bengt Göransson, att demokratin tar tid att bygga upp, men kan raseras betydligt snabbare. Utan att någon egentligen vill det, kan demokratins institutioner förlora sin inre bärighet och sina normer på grund av att den kritiska bildningen försummats eller genom att ledare medvetet eller aningslöst missbrukat folkets förtroende.
Kulturpolitiken måste kunna härbärgera en konstpolitik. Däri ligger det kulturpolitiska ansvaret för den kritiska bildningen. Kulturpolitiken måste i sin utövning förstå att skapa de oberoende handlingsutrymmen som konstens språklighet kräver. Utan sådana utrymmen kan inte konsten bidra till ett öppet och demokratiskt samhälle. 

 

Och konstens handlingsutrymmen måste definieras utifrån konstens produktionsvillkor. Utifrån det som krävs för att den alls ska kunna komma till. Här stöter vi idag på problem. Konsten är avhängig den övriga samhällsutvecklingen och kan inte betraktas som en isolerad företeelse. Den påverkas idag av att vi lever i en marknadsekonomi som inte intresserar sig för hur produktionen av de varor som ska köpas, säljas och konsumeras går till. Varorna ska vara begärliga, de ska kunna väljas eller förkastas, men hur de tillverkats förväntas vi inte vilja veta eller ens intressera oss för.
Konsten, oavsett konstart, hamnar med detta synsätt i ett ofruktbart missförstånd. Den blir betraktad som en vara bland andra varor som ska klara sig på marknadens villkor och tvingas på så vis in i en konsumtionsordning som är totalt ointresserad av produktionsvillkor.

Vad som krävs av världsliga förutsättningar och intellektuella, andliga utrymmen för att olika sorters konst ska kunna komma till och eftersträva sin fulla kapacitet blir i det synsättet en icke-fråga. Utanför den konstnärligt produktiva verkligheten är kunskapen om konsttillverkningens villkor liten idag.

De bidrag samhället vill ha av konstnärerna vill man kunna begära fram, välja eller förkasta utan att behöva ta hänsyn till eller medfinansiera relevanta produktionsvillkor. Nödvändig långsiktighet i konstskapandet tvingas in i kortsiktiga projektklägen. Projektosen griper omkring sig och det är en allvarlig sjukdom som sprids genom brist på pengar och vanföreställningar om konsttillverkningens förutsättningar. Den produktiva verkligheten bortses ifrån till förmån för text som får representera en idé på ett par A4. Vad vi sett växa fram de senaste decennierna är en politisk oförmåga och ovilja att förstå den fria konstens betydelse som instrument för ett öppet demokratiskt samhälle och en administrativ följsamhet gentemot orimliga kulturpolitiska strategier.

Det handlar givetvis i grunden om ideologiska ställningstaganden och politiska beslut. Ska vi ha en offentligt finansierad konst eller inte? Vi som tycker att det inte bara är önskvärt, utan fullkomligt nödvändigt för en rimlig samhällsutveckling har att formulera argument som räcker att ta större tuggor tolkningsföreträde med än vad vi gör nu.

Konsten är inte ett politkområde som andra politikområden. Den föregår politiken för att den i kraft av sin språklighet är ett evigt mänskligt värde som ger oss möjlighet att komma till uttryck som existentiella varelser innan och utöver vår tillhörighet som homo politicus, det politiska, samhällsbyggande djuret.
Kulturpolitiken måste kunna hävda konstens och kulturens  berättigande gentemot snåla budgetbeslut, marknadslogiska uppdragsformuleringar och irrelevanta utvärderingsanspråk.

Kanske vi är på väg mot ett läge där de senaste decenniernas ekonomistiska synsätt på tillvaron, där värde antingen är ekonomiskt värde, översättbart till ekonomiskt värde eller inget värde alls, är på väg att luckras upp.

nför den kapitalistiska världsordningens pågående kris, när det visat sig att inte ens marknaden klarar sig på marknadens villkor, kanske konstens samhälleliga position och premisser kan överprövas och omförhandlas. Och synliggöra den oavvisliga kopplingen mellan demokratins betydelse för den fria konsten och den fria konstens betydelse för demokratin. 
© Nina Bondeson, februari 2012

ps.  ”Demokratins betydelse för den fria konsten och den fria konstens betydelse för demokratin” talade idéhistorikern och skribenten David Karlsson om vid ett seminarium på Gbg:s konstmuseum. Jag kommer inte ihåg om det också står i hans bok, men där står så mycket annat bra så jag lägger med den som en källa:
”En kulturutredning : pengar, politik och konst” 2010

   
bild: Göran Boardy