Vi är inga fripassagerare!

Det sägs att kulturen ska marknadsanpassas. Men det är redan gjort - med dystra resultat för konstnärerna. Det är oförskämt att påstå att vi skulle vara lata parasiter, skriver författaren Niklas Rådström samtidigt som kulturarbetarna i dag presenterar sin skuggutredning.

Tiden för kulturutredningens slutbetänkande närmar sig. Hittills har utredningen i första hand kantats av en diskussion om hur kulturen ska anpassas till marknaden. I en del av dessa debatter har vi kunnat möta ett groteskt nedlåtande språkbruk.

I den nyliberalt färgade retoriken - men inte bara där - kan inom kulturen verksamma yrkesutövare på en gång beskrivas som lata bidragsberoende parasiter och som en överprivilegierad grupp som kontrollerar samhällsdebatten samtidigt som den skor sig på svagare gruppers bekostnad.

Ett ständigt återkommande problem med kulturpolitisk debatt är att allt läggs i samma påse. Det är som om sjukvårdspolitiska frågor som hjärnkirurgi, avancerad genterapiforskning, fotvård och apoteksmonopol skulle hanteras på samma sätt. Var och en inser att det bara är löjligt. I den kulturpolitiska debatten är det regel.

Jag vet inte hur många gånger jag tillfrågats under senare år om jag har "författarlön". Jag försöker då förklara att det inte finns något som heter "författarlön", utom möjligen den lilla lön jag betalar ut till mig själv ur mitt eget bolag. Det framkommer då att vad som åsyftas är den garanterade författarpenningen, vilken dock inte är ett bidrag utan en ersättning för att människor fritt ska kunna låna författares verk i svenska folkbibliotek. Delar av dessa ersättningspengar läggs i en fond och utdelas som stipendier för att bättre fördela medlen över författarkollektivet.

Just denna ersättning, ett för övrigt ganska klokt system som borde kunna stå som förebild för hur ersättningen för nedladdning av upphovsrättsligt skyddat material kan hanteras, är ofta föremål för angrepp. Man kan exempelvis mötas av frågan varför ett sjukvårdsbiträde ska betala skatt för att författare ska ha bidrag. Svaret är det självklara: sjukvårdsbiträdet betalar inte någon skatt till bidrag åt författare utan för möjligheten att gratis ha tillgång till innehållet i landets bibliotek. Liksom konstnärer och författare betalar skatt för tillgång till den sjukvård där sjukvårdsbiträdet är verksamt.

Ibland sammanblandas denna ersättning med den statliga inkomstgaranti som tilldelats ett antal konstnärliga yrkesutövare. Denna åberopas ibland felaktigt som "statlig konstnärslön". Just detta erkännande av den konstnärliga gärningen tycks väcka mycket ont blod. Även kulturministern har sagt sig vilja "se över systemet". Många använder inkomstgarantin som tillhygge, få verkar dock veta vad den innebär.

Det är således just fråga om en garanti genom vilken konstnären tillförsäkras en årlig minimiinkomst motsvarande fem basbelopp (cirka 197.000 kr, vilket inte är stort mer än existensminimum för en familj med två vuxna och två barn) genom ett statligt tillskott som är beroende av den egna inkomsten. Skulle konstnären på egen hand nå upp till denna ganska modesta inkomst, utbetalas således inga pengar.

Utöver sådana säkert välbeställda pensionärer som Lennart Hellsing och Eric Ericson, vilka fått detta erkännande men förmodligen aldrig behövt utnyttja det, finns exempelvis schackspelaren Ulf Andersson. Vad som är orimligt i att vår kanske främsta schackbegåvning genom tiderna ska kunna odla sin talang med en sorts bastrygghet i botten är bortom mitt förstånd. Någon sorts stolthet över sina talanger bör en nation trots allt kunna unna sig. Den som är av annan åsikt är oss svaret skyldig.

När det i diskussionen sägs att konstnärerna måste bli entreprenörer är det lika okunnigt som det är oförskämt när Stockholms kulturborgarråd säger att konstnärerna måste "börja arbeta". Det är uttalanden från aktörer som förefaller uppväxta på en annan planet. En delrapport från ett forskningsprojekt vid Uppsala Universitet visar att mer än 60 procent av alla konstnärer driver sin verksamhet som småföretagare och entreprenörer. Det är jämfört med vilken bransch som helst en mycket hög andel. Jag har i mer än tre decennier varit verksam som författare och har fan i mig inte en enda dag baserat min verksamhet på något annat än arbete.

Konstnärer får ständigt höra att de måste anpassa sig till en marknad. Tonsättare tillsägs att de borde skriva en schlagerhit och författare att de borde skriva deckare. Bortsett från att detta är som att uppmana landets alla allmänläkare att bli plastikkirurger eller poliser att bli livvakter till miljardärer är det även uttryck för en djup okunnighet om hur den marknad ser ut som konstnärerna uppmanas att anpassa sig till.

Landets konstnärer är naturligtvis redan anpassade till den marknad där de är verksamma. Det är en marknad där deras försörjningssituation liknar en annan utdöende yrkesgrupps, den fria bondens. Det är en marknad som aktören i näringskedjans första led i stort sett inte har något inflytande över. Lika lite som den fria bonden har någon vidare möjlighet att påverka mjölk- och spannmålspriserna kan konstnärerna påverka ersättningen för upphovsskyddade verk. Kanske har det att göra med att de flesta marknader handlar om exploatering av andras arbete, något som konstnären och bonden sällan kan göra just därför att de befinner sig i arbetskedjans första led.

 

Här är tre korta exempel på hur ersättningen för upphovsrättsligt skyddade verk vanligen ser ut.

I första exemplet har vi en författare som arbetar i ett år på en roman, vilken när den kommer ut får ett mycket gott mottagande. Boken säljer i inbunden upplaga 5.000 exemplar och i pocket 20.000, det vill säga når en betalande publik om 25.000 läsare. Det motsvarar drygt trettio utsålda hus på Dramatens stora scen. Vem som helst skulle betrakta det som en stor framgång. Efter ett blygsamt avdrag för arbetsrum, dator och annat nödvändigt blir författarens ersättning för ett års arbete runt 90.000 före skatt, vilket torde vara mindre än halvtidslönen för en lokalvårdare.

I andra exemplet har vi en konstnär som ställer ut på ett ansett och etablerat galleri. Konstnären säljer samtliga verk på utställningen. De uppgår till ett sammanlagt försäljningspris om 350.000 kronor. För dessa pengar har ett trettiotal privatpersoner, företag och institutioner kunnat försköna sina miljöer och dessutom förvärva konst som om de har tur ökar i värde. Både konstnär och gallerist kan se utställningen som en stor framgång. Efter att galleristens arvode (vanligen 40-50 procent), blygsamt tilltagna kostnader för ateljé, material, frakt, vernissagekort etcetera dragits bort, samt skatter och sociala kostnader betalats, återstår för konstnären mindre än 10 procent av verkens försäljningsvärde.

I det tredje exemplet har en tonsättare skrivit ett stort musikdramatiskt verk som beställts av en ledande institution. Ersättningen för det under två år framarbetade renskrivna partituret ligger något över författarens i exemplet ovan. Ur detta ska nu skrivas klaverutdrag och stämmor för orkester och sångare, en sorts sekreterarsyssla. Den som utför detta arbete får för en insats under ett halvår mer i ersättning än tonsättaren för sitt tvååriga arbete, det vill säga stämskrivaren tjänar mer än fyra gånger så mycket som tonsättaren.

Så ser den marknad ut som konstnärerna uppmanas att anpassa sig till. Låt mig påpeka att de ovanstående exemplen inte gäller upphovsmän till språkmaterialistisk poesi på esperanto eller installationer av egna kroppsvätskor på avlägsna skärgårdsöar utan konstnärer vars verk når en betydande betalande publik och som ändå har oerhört svårt att på ett rimligt sätt försörja sig på sitt arbete. Att dessa konstnärer sedan länge anpassat sig till marknaden är självklart: det är därför vi trots allt har ett levande kulturliv. Det är dock tydligt för var och en att konstnärerna inte själva kan påverka denna marknad och göra den mer lönsam för sig själva. Skulle författaren ersättas på samma nivå som hans redaktör skulle romanen i handeln kanske kosta mer än 600 kronor och nå mycket få köpare.

Det säger sig självt att det enda som kan få denna marknad att för konstnärerna utgöra en rimlig försörjningsmöjlighet är skatteinstrumentet. Jag har tidigare lagt fram förslaget om en progressiv royaltybeskattning, det vill säga att de upphovsrättsliga intäkterna bättre ges möjlighet att utgöra basen för konstnärernas försörjningsmöjligheter. Redan i dag har man skattetekniskt förstått att de upphovsrättsliga intäkterna utgör ett unikt inkomstslag, närmast jämställt med inkomst av kapital. Man har dock inte dragit de rimliga slutsatserna av detta, då inkomster av det konstnärliga kapitalet beskattas mer än dubbelt så högt som det ekonomiska. Om den sittande kulturutredningen begriper detta återstår att se.

En annan sak som man bara kan hoppas att kulturutredningen vågar formulera sig kring är kulturens plats i samhället. Säga vad man vill om 1972 års kulturutredning, men den hade en vision om kulturens värde och, inte minst, en idé om dess roll i samhällsbygget.

Under de senaste decennierna har vi sett en strömkantring vad gäller kulturens plats i samhällsutvecklingen. Att kulturpolitiken tidigare låg inom ansvarsområdet för den minister som även sörjde för universitet och högskolor, medan den nu delar plats med idrotten, är en bild av vår tid. Vad man verkligen skulle önska av kulturutredningen är att den hade en förmåga att tydliggöra kulturen som tillgång i samhället.

Det mest tragiska med tendensen att lägga alla kulturpolitiska frågor i samma påse är att man bortser från kulturens mångfald och att det, på samma sätt som inom naturskyddsområdet, finns arter och uttryck som faktiskt har olika skyddsvärde.

För mig utgör konst, litteratur och andra seriösa kulturuttryck ett unikt kunskapsområde. Det är ett område som bär på just den kunskap som i dag är den mest eftersökta inom nytänkande forskning och innovativt företagande. Inom kulturområdet finns den unika spetskunskapen om förnyelse, kreativ uthållighet och visionärt ifrågasättande som alla vet är förutsättningen för förnyelse och gränsöverskridande.

I andra delar av Världen har man förstått detta. Där har sedan länge kulturen haft en annan närvaro vid universitet och högskolor. I exempelvis den anglosaxiska världen finns tvärdisciplinära mastersutbildningar och författare och konstnärer har knutits till högskolor genom ambitiösa artist in residence-program. Det är absolut inte så att alla konstnärer är lämpade för att vidarebefordra sina erfarenheter om innovativt skapande och kreativa processer, men det finns här en uppdämd kunskap som är tragiskt underutnyttjad.

Jag tror att ingenting vore viktigare för de kommande decenniernas kulturpolitik är att just kulturen som kunskapsområde får den bekräftelse som den förtjänar. Tyvärr går det inte att se några sådana ambitioner i det nu sittande utbildningsdepartementet. Regeringens nyligen framlagda forsknings- och innovationsproposition missgynnar tydligt de humanistiska och samhällsvetenskapliga områdena och något försök att se kulturen som en kunskapsresurs finns över huvud taget inte.

Kulturen betraktas i dag som en bland många passagerare på samhällsskutan. Av väldigt många debattörer ses den dessutom som en fripassagerare som lyckats erövra en hyttavdelning i första klass. Detta är naturligtvis inte bara felaktigt utan även feltänkt. I varje civilisation och samhällsbygge har kulturen haft navigatörens uppgift. I vår marknadsfundamentalistiska tid förefaller det som om redaren tror sig ha den uppgiften. Mitt tips är då att skutan går i kvav.

 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Niklas_R%C3%A5dstr%C3%B6m

bild: Göran Boardy